- Jag är inte den första och blir inte den sista att uppmärksamma Olle Adolphson och hans visor, säger Monica. Men, man kan inte motstå de vackra melodierna och de tänkvärda texterna.
Monica är blind sedan 1,5 års ålder. Musiken har alltid haft en stor och viktig plats i hennes liv.
- Jag är kärlekspräglad på sång, främst visor, berättar hon. Det bästa jag visste när jag var liten var att få sjunga ihop med andra, och att få plundra alla nya bekantskaper på hela deras sångrepertoar. Vi sjöng mycket visor hemma, såväl i familjen som med hela släkten när det var fest. Det var vackra och fräcka visor om vartannat: skillingtryck, läsarsånger och schlagers hursomhelst, och roligt var det.
En kusin uppmuntrade Monica att lära sig så många vistexter som möjligt utantill.
- Någon grammofon hade vi inte i mitt hem förrän jag hade fyllt sju år. Därför var det kalas för mig att få gå till grannarna och lyssna på deras grammofonskivor. Särskilt En av grannarna spelade gärna de skivor han gillade, men han hade inga barnskivor. Det gjorde ingenting. Jag lyssnade fascinerat till Olle Adolphson som sjöng om Gustav Lindström och om Skattlösa bergen. Grannen hette också Olle. Allra först trodde jag att det var han som sjöng på skivan. Jag tyckte de hade lika röster, och så hette de ju Olle båda två. Om jag inte ville äta upp maten någon gång kunde farbror Olle säga: Nu tar vi en sked för Gustav Lindström. Han visste ju att jag kunde den visan. Det var alltså då, när jag var fyra år, som jag med stor förtjusning upptäckte Olle Adolphson.
Monica utbildade sig bland annat på Musikhögskolan i Stockholm, där hon vidareutvecklade sitt musikintresse och fördjupade sig i jazz och klassisk sång.
- Men den folkliga vistraditionen har alltid hängt med som en guldkant i min tillvaro, säger Monica. Vissången är ju trots allt det rena upphovet till så mycket annan musik.
Något som fick uttryck på hennes första soloalbum ”Min koffert” (2004) som hon gjorde tillsammans med Björn Ståbi och Bengan Jansson och som fick fina recensioner.
Men nu är det alltså Olle Adolphson som är föremål för uppmärksamheten. Monica har själv producerat tillsammans med Bernt Lööf, och bland de medverkande musikerna finns Mats Öberg på klaviatur och munspel, Bo Hansson på gitarr och Sven-Erik Johansson på kontrabas. Christer Sund – med en nästan kuslig röstlikhet med Olle Adolphson – medverkar också som gästsångare på tre spår.
Självklart finns just visan om Gustav Lindström med på ”Min allra bästa tid”, liksom andra välkända Olle Adolphson-visor som Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken och Helge jag älskar dig (Monicas kvinnliga variant av Helga jag älskar dig). Här finns också den lyriskt finstämda Nu kommer kvällen och så förstås den lite vemodigt nostalgiska titelmelodin Min allra bästa tid.
Här finns också visor som är mer fjärran från det folkkära och som därför blir extra spännande nya bekantskaper. Till exempel visan Skärgårdsbrev som faktiskt ursprungligen är just ett brev, en text skickat till Sven-Bertil Taube – som han själv har sagt ”…skrivet till mig i förskingringen…”
- Det har varit väldigt roligt att spela in skivan, och jag är mycket lycklig över förmånen att få arbeta med alla dessa fantastiska med musikanter!
Man förstår henne. De 19 spåren på ”Min allra bästa tid” spritter av musikalisk glädje och uppfinningsrikedom, och det är inte utan att man skulle vilja att Olle Adolphson själv fick möjligheten att lyssna till albumet…
”Dom flesta tider tar ju slut. Det här var faktiskt min. Jag undrar hur den tog sig ut när allt kommer rätt omkring. Den kanske knappt var mödan lönt och bra att den försvann. Men ändå vore det rätt skönt att få den i sin hand. Och titta på den en gång till och slänga den igen. En fika och två lösa Bill till den som kan hitta den.”